banner

Anmeldelser

Konsertomtale i Karlskoga Tidning

"En fantom gästade stan
Norrmannen Kurt Slevigen förgyllde sistlidna Blå tisdag på Woodys

Det är hundra år sedan unionen med Norge upplöstes och trots storheter som backhopparen Thoralf Engan, sköytarna Kuppern Johannesen och Fred Anton Maier och skidess som Harald Grønningen och Ole Ellefseter har det inte varit nåt att beklaga. Inte ens oljan har väckt nån längtan efter en återförening med vårt västra broderland. Men nu har det hänt och kravet på en ny union kan kopplas till ett namn: Kurt Slevigen.

Hooters Blues med gitarristen och sångaren Kurt Slevigen som frontman förgyllde sistlidna Blå tisdag på Woodys. När bandet började lira hade ett tjugotal personer anlänt och under kvällens lopp ökade publiken med kanske femton, tjugo personer. Av dem kom minst två från Örebro, två musiker som själva spelar blues och som ingick i Blue City Band som spelade på en Blå tisdag i våras och som måhända återkommer med Six Foot Seven & The Cousins inom en inte alltför avlägsen framtid. Det finns inget sånt här i Örebro, där handlar det bara om Svenska Kammarorkestern säger den fine trummisen Peter Olsen som förklaring till att han och gitarristen Tommy Lydén gjorde resan över Kilsbergen en tisdagskväll. Och även den näst största tidningen med Karlstad som utgivningsort var representerad eftersom någon funnit det mödan värt att resa fjorton mil för att uppleva Hooters Blues med Kurt Slevigen. Det var i stort sett bara den så kallade musikstaden Karlskoga som var klent representerad denna afton.

Och på ett sätt kanske det var tur för det kunde blivit en rejäl brasa med guror ditkastade av stans gitarrister efter Kurt Slevigens fenomenala uppvisning. Kurt Slevigen var minst lika imponerande som Andreas Öberg, Djangoesset i Hot Club de Suéde, som besökte Karlskoga för ett par månader sedan fast Slevigen lirar i en helt annan genré. Men de betydligt fler som besökte Musikpalatset i december får i alla fall ett hum om vilken fantom som gästade stan.

Kurt Slevigen är uppvuxen i Rakkestad och han studerade i Bergen där han också var med och startade Bergen Bluesklubb, Slevigen har medlemsnummer 001. Han börjar spela gitarr relativt sent och 1986 flyttar han till Oslo och det är främst Oslopubliken som känner hans förmåga. Kurt Slevigen har spelat med band som Chicago Bound men är inte mycket för kompromisser utan vill styra själv och det tycks han få för Maury "Hooter" Saslaff eftersom han är en av de gitarrister som Saslaff anlitar i Hooters Blues.

Spelningen på Woodys var Kurt Slevigens första gig i Sverige. Men med all säkerhet inte den sista, det kommer impressario Ljungbergh att se till.

Vi tar en pen start med lit countryblues säger Kurt Slevigen och skramlar igång Fishin blues på sin elförstärkta akustiska gitarr. Tom Stølan håller takten på bastrumman gjord av en silltunna. Det är rustikt och lite vresigt. Good morning little schoolgirl, låten av John Lee Williamson som även ingick i Muddy Waters repertoar, följer och det är fortfarande lite kantigt med ett vresigt, opolerat gitarrspel. Men redan i det här tidiga skedet börjar man häpna över vilka toner Kurt Slevigen kan vrida ur en gammal akustisk gitarr. En förnimmelse av bluesens ursprung sprider sig i Woodys och förstärks av Jimmy Rogers Your the one från femtiotalets Chicago. Och det blir bara bättre och bättre. Kurt Slevigen anser att all bra blues gjordes före 1970 och ser därför ingen anledning att själv göra halvdåliga låtar när det finns ett smörgåsbord av klassiker att välja och vraka mellan. Fast han låter oss höra Anna Bell, en låt han själv gjorde under Chicago Boundåren som innehåller ett blixtrande gitarrsolo. En bit in i spelningen byter han gitarr och blir än hetare, Slevigen skickar iväg kaskader av toner, glödande heta som svetslågor, intensivt lysande som tomtebloss. Hooter Saslaff är en driven basist med ett eget sätt att klappa basen över strängarna och med Tom Stølan på trummorna blir kompet tätt och svängigt. Och ovanpå denna rytmiskt bastanta grund bygger Kurt Slevigen sina mästerliga solon. Han söker, och har också, en alldeles egen ton. Kvällen var full av klassiker, som Howlin Wolfs 300 pounds of joy, John Lee Hookers Boom Boom och låtar av Muddy Waters, Jimmy Rogers och Slim Harpo och ingen lät som förebilderna gjorde. Kurt Slevigen var ruffigare, intensivare, hetare. Det var både rått och innerligt om vartannat för Slevigen visade också att han kunde lira riktigt känslosamt och finstilt när så krävdes. Och även om rösten inte är hur stor som helst sjunger han kärvt och uttrycksfullt.

Kurt Slevigen och Hooters Blues bjöd kort och gott på en magisk Blå tisdag. Det är dags att återupprätta unionen med Norge."

Plateanmeldelse i Dagbladet

"Kurt Slevigen (49) er en bluestolker i ordets beste forstand.

I et intervju i cd-ens liner notes sier han at teksten har mindre betydning, og at det er fraseringen og gitartonene som er følelsesuttrykket i hans ører. Han vil heller spille en god låt på sin måte enn å lage en halvgod en sjøl, som han sier.

Derfor er det interessant hva han velger å tolke. Åpningen «Who's Been Talking» (Chester Burnett) er noe av det tøffeste jeg har hørt på cd på lenge. Med unntak av den snodige «Goin' Down the Road» (spilt inn på monokassettspiller) gjør Slevigen ellers låter av størrelser som Willie Dixon, Junior Wells og John Lee Hooker, og mindre kjente navn som Willie Cobbs og James A. Lane.

Som sanger har han et nærmest desperat uttrykk. Lydbildet er «møkkete» og litt gammelmodig - men friskt. Og om plata ikke er teknisk briljant, er den i hvert fall 100 prosent ekte.

Slevigen har en fortid i Bergen Bluesband, Oslo Bluesband og Chicago Bound. Soloplata begynte som en jamsession sammen med musikere som Espen A. Moen (Chicago Bound), USA-baserte Kid Anderson (her på bass!) og to av landets dyktigste unge munnspillere, Arne Rasmussen og Richard Gjems. Resultatet er en full cd der Slevigen virkelig får presentert seg."

Terningkast 5

Plateanmeldelse i Bluesnews

"Kurt Slevigen driver absolutt ikke med norsk folkemusikk på West Side From The East Side (BMG), men rendyrker sin interesse for blues fra femti-og sekstitallet. Han ser ingen grunn til å skrive nye sanger så lenge det finnes så mange gamle og bra, som han kan uttrykke seg igjennom. Her har han plukket fram bl.a. Who's Been Talkin', Good Morning Little Schoolgirl, Mean Old World og Five Long Years, samt låter av John Lee Hooker, Jimmy Rogers og Willie Dixon. På Sinners Prayer gjør Anne Marte Slinning en formidabel jobb med vokalen. Slevigens vokal er vel kanskje mer original enn imponerende men det fungerer greit i denne sammenhengen. En solid plate fra en mann som veit hva han vil."

Plateanmeldelse i Hamar Arbeiderblad

"Kurt Slevigen nærmer seg halvhundre år idet han er klar med sin solodebut. Til gjengjeld har han med «West Side From the East Side» sørget for å markere seg med et røft og hardt energisk trøkk som kommer til å sitte en stund. Slevigen framstår ikke selv som låtskriver, men som tolker.

Sentralt står låter av Chester Burnett, Willie Dixon, John Lee Hooker og Junior Wells. Og grepet til Slevigen er å kombinere en for så vidt ærbødig tilnærming til klassisk stoff med en sterk og ganske løssluppen egentone. Chester Burnetts «Who's Been Talking» er kjempemessig, og er karakteristisk for Slevigens kombinasjon av det lett retropregede og det personlig nyskapende.

Og så, etter å ha kjørt fram den ene storheten etter den andre, runder han av med en merkverdig liten egenprodusert sak som nok holder seg på den kuriøse siden, men som i all beskjedenhet slett ikke er det minst vesentlige bidraget, fordi det forteller noe om grunnholdningen i dette produktet.

Konsertomtale i Karlskoga Kuriren

"Lite över klockan åtta i tisdagskväll skrevs historia på Woodys i Karlskoga. Då anträdde den norske bluesvirutiosen Kurt Slevigen med komp den lilla scenen i hörnet på puben. För första gången var Kurt på besök i Karlskoga och de ca 40 personer som var närvarande drogs in i en märkligt makalös upplevelse.

Egentligen skulle jag sluta skriva här. Det krävs mer än en penna för att beskriva Kurt Slevigen och hans för dagen inlånade komp, den amerikanske basisten Maury "Hooter" Saslaff och trummisen Tom Stölan.
Tyvärr kan vi på KK ännu inte heller leverera ljud till våra läsare, men inte heller det skulle räcka för en rättvis beskrivning. Upplevelsen var och förblir de 40 tappra själar som tagit sig till Woodys denna kalla januarikväll egen.

Gitarr från 30-talet

Tänk er visuellt en snäll, lite bortkommen övervintrad hippie med en gammal akustisk gitarr från 30-talet. En kille klippt ur en Scorsesefilm med lite tunt hår, magen lite lagom hängande över spännet på livremmen och med en cigarr som till och med Winston Churchill skulle avundas samt en kopia av Alexander Bard i röd t-shirt med Che Guevara över hela bröstet och en baskagge bestående av en hundra år gammal silltunna. Tänk detta, slut ögonen och lyssna. Nej, där ser ni, det går inte riktigt att beskriva Kurt Slevigen med ord.

Alltnog och emedan, det var skitig, dyngig Chicagoblues från första ackordet till sista på Woodys trånga scen. Låtar av alla de stora, J L Hooker, John Lee Williamson, Willie Cobbs, Muddy Waters tolkade på Kurts eget sätt samt ett par av Kurts egna.

- Det finns ingen anledning att skriva egna låtar när det finns så många bra redan komponerade. Jag gör hellre en egen tolkning av en bra klassiker än skriver en halvskaplig låt själv, säger Kurt. Jag menar, fortsätter han, att efter 1970 har det inte skrivits så mycket bra musik i denna genre. Det är mest plagiat.

För egen stil är precis vad det handlar om och vad som ger upplevelsen extra krydda. Det är svårt eller rättare sagt onödigt att jämföra. Den gamla gitarren från 30-talet talar sitt eget språk i händerna på Kurt Slevigen och det räcker länge. Tom Stölan, trummis för kvällen sa i en paus:

- Kurt spelar Chicagoblues, thats it. Många andra spelar också bra blues, men de försöker utveckla och gå vidare. Kurt blir vid sin läst, det har han gjort i snart 40 år, tack och lov.

Aldrig varit i USA

Anmärkningsvärt är att Kurt aldrig varit i Chicago eller för den del heller i USA. Ska man tro honom har han knappt varit utanför Oslo.

- Visst skulle det vara häftigt att åka över, men å andra sidan är alla de stora borta, så det skulle väl varit för 30 år sedan, säger Kurt och ler lite blygt.

Kurt började spela på 60-talet efter att ha lyssnat på Chicagoblues på norsk radio. Han har ett eget band som spelar mest i Norge och helst i Oslotrakten.

- Det finns ett ställe som heter Muddy Waters i Oslo och som har livemusik nästa varje kväll. Där spelar vi minst en gång per månad, berättar Kurt.

Anledningen till Karlskogabesöket är att Karlskogas egen bluesimpressario Peo Ljungbergh hört en skiva, blivit tänd och därefter bjudit in till en av sina blå tisdagar. Direkt efter sista låten tyckte jag att jag mig se Peo i full gång med att förhandla fram nästa framträdande med Kurt på någon Karlskogascen. Det ser vi fram emot.

När ljuset släcktes och grabbarna började plocka ihop snackade jag lite med trummisen Tom Stölan och jag vet inte vad Che Guevara egentligen tyckte om blues, med nog såg det ut som han där på Toms bröst log lite efter att fått vara med i händelsernas centrum på Woodys pub i Karlskoga."